Så var det SM-final igår. Vårt älskade GUIF hade mot alla odds tagit sig till Globen och en guld-chans, något som ingen Eskilstuna bo hade vågat hoppas på. Men så blev det. Glädjen när det stod klart att GUIF hade tagit sig till final visste inga gränser i det Nilssonska hemmet visste inga gränser. Robin upprepade minst tio gånger ;”fan vad kul att GUIF är i final” och alla i familjen hade larviga leenden på läpparna hela kvällen. Finalen då. Robin och pappa hade fått biljetter och var på plats i Globen där de röda dominerade. Mamma och jag satt hemma, jag i min GUIF-dress och var supernervösa. Varje mål för GUIF möttes av höga skrik som fick schäfern att rycka till och varje mål för Allingsås möttes av besvikna suckar. Tror att jag skrek; “men bryt då!! Ta bollen!” minst tjugo gånger under första halvlek. Även om grabbarna var taggade så föll dem, men enbart med tre bollar. Ett resultat som jag tycker är fullt acceptabelt för ett så pass ungt lag som ingen trodde skulle ta sig till finalen, inte heller dem själva. Så ett silver är något vi ska vara mycket stolta över, och nästa år tar vi guld. Så det så! GUIF och de “röda” kommer att komma igen nästa år och då kommer guldet att komma till Eskilstuna.
Många grattis från ett GUIF-fan som tillbringat många timmar i Sporthallen för att heja fram brorsan Robin Nilsson och GUIF under 90-talets slut.
//Erika (stolt GUIF-supporter)
No comments:
Post a Comment